Oj, nu ska vi se om jag kan få ihop en fin förlossningsberättelse. Se så jag kommer ihåg allt, haha!
Det hela började nog natten mellan den 12:e och 13:e december, mitt i stormen började jag få riktiga värkar som gjorde riktigt ont. Vi låg i soffan, eftersom att det var storm ville jag kolla på film med hög volym för att inte höra det (är livrädd för storm), tror jag somnade runt ett, men vaknade visst efter en timme ungefär och tänkte "shit, nu är det nog snart". Jag hittade en app så jag kunde hålla lite koll på värkarna, de var lite oregelbundna, inte helt en minut ännu- men jag var tvungen att fokusera igenom varje värk och andas. Søren sov, som tur var, han behövde vara utvilad. Så vitt jag kommer ihåg så somnade jag runt halv sex igen, då var det lite längre imellan värkarna igen, och vaknade vid nio av en värk som gjorde galet ont.
Runt halv tio den 13e december gick slemproppen, på riktigt denna gång. Det kom så sjukt mycket slem! Lite blodblandat också, minns att jag nästan svimmade för att jag blev så excited. Här väckte jag Søren och sa att han nog ska förbereda sig på att vi ska till Hudik idag, och så gick jag i bad. Värkarna började bli lite mera regelbundna, men det var såå sköönt med ett bad- det tog verkligen den värsta smärtan så jag kunde slappna av lite. Knäpp som jag är så vid varje värk började jag gunga på höfterna (ajajaj), för nu jäklar skulle det igång alltså! När jag var klar i badet började jag dammsuga (?!), plocka disk och så vidare, medans Søren packade det sista till BB väskan. Runt halv två var det cirka fem minuter i mellan varje värk, på ett ungefär, så vi bestämde oss för att åka. Vi åkte förbi mammas jobb och hämtade upp henne, eftersom jag ville ha med henne till förlossningen.
Vi kom till förlossningen runt halv fyra tror jag, och jag fick CTG för att kolla att bebis mådde bra och kolla hur ofta värkarna kom. Tror vi låg här en halvtimme ungefär, och sen blev jag undersökt. Livmodertappen var nästan helt utplånad, och jag var cirka en centimeter öppnad. Här blev jag lite rädd, för jag visste att detta inte var tillräckligt mycket för att få stanna kvar. Men vi fick ett rum, sen åkte vi på McDonalds och åt lite mat - jag satt klar med min app och mätte värkar, fortfarande inte helt så långa som de borde vara, men de kom med cirka tre minuters mellanrum nu.
Såhär fortsatte det tills klockan blev tio ungefär, då jag blev undersökt igen. Det hade inte hänt så himla mycket, jag hade inte öppnat mig mycket mer, men eftersom jag var så trött (hade ju knappt sovit natten innan) så ville de ge mig morfin och sovtablet så jag kunde sova. Fick en snabb hinnsvepning också, gjorde lagomt ont kan jag säga, och sen fick jag morfin. När jag fått morfinet började jag känna mig full, och bestämde mig för att jag inte ville ha lustgas eller epidural på förlossningen- denna känsla tyckte jag inte alls om! Kroppen domnade liksom bort också, och jag var mest yr, men lyckades somna med Søren bredvid mig. Vaknade nån gång för att kissa, men var tvungen att ha hjälp av Søren för att jag var så vinglig. Värkarna var helt borta nu.
På morgonen var värkarna fortfarande borta, hjälp! De ville inte ens göra en undersökning eftersom att värkarna var borta, så vi bestämde oss för att åka ut och julhandla lite i hudik, och vi tog alla trappor vi kunde hitta.
Søren var så himla gullig och köpte en superläcker morgonrock och tofflor åt mig, och tvingade mig nästan att köpa den dyraste mascaran jag kunde hitta. Det var tyvärr inte nog att gå runt på stan, så vi blev hemskickade någon gång mitt på dagen igen. Jag blev så jävla arg! Jag var ju totalt inställd på att jag inte skulle komma hem utan bebis, så det var verkligen ett nederlag.
Jag blev i alla fall kvar hos mamma, och Søren åkte hem för att mata katter och sova ut ordentligt. Natten mellan den 14e och 15e December kom värkarna tillbaka, ungefär var tionde minut under natten och gjorde jäkligt ont. Jag var verkligen tvungen att andas igenom nu, drack flera liter isvatten och var upp och åt mat. När klockan närmade sig fyra på morgonen somnade jag imellan värkarna, för jag var så trött, men sen runt åtta ungefär kunde jag inte sova mer. Jag hade tänkt ringa och väcka Søren runt nio, men halv nio ringde han på dörren! Himlans glad blev jag av att se honom. Mamma verkligen gjorde allt jag bad om, haha, om jag ville ha frukost fick jag det, ville jag ha kaffe eller té fick jag det. Under dagen den 15:e december var värkarna ganska oregelbundna igen, så jävla arg blev jag. Vi gick ut på promenad för att få igång det, jag måste ha sett så himla dum ut där jag lunkade fram. Inget nytt föränns på kvällen, då kom de tillbaka lite oftare. Pang sa det klockan tio på kvällen, då kom värkarna plötsligt var femte minut och gjorde så himla ont igen. Sådär riktigt bajsont. Jag hoppade i duschen igen, och under 20 minuter hade jag fyra värkar- nu var de längre än en minut, vissa höll i sig i två minuter. Nu började det gå ganska snabbt, när klockan var elva var det två minuter i mellan och vi åkte in till Hudik igen.
Klockan 00:00 ganska exakt, den 16e December kom vi till förlossningen igen. Nytt CTG och ny undersökning- livmodertappen helt borta och jag var öppen tre centimeter, tillräckligt för att bli kvar! WOO! Så vi blev kvar, fick ett rum och värkarna fortsatte varannan minut och gjorde jävligt ont. Søren masserade ryggen, jag gick runt (kunde verkligen inte sitta still pga smärtan), jag fick en värmekudde, men det gjorde bara mer och mer ont. Vi fick smörgåsar också, men jag kunde inte riktigt äta. Jag hoppade i en dusch igen, där jag fortsatte vicka på höfterna vid varje värk, och det hjälpte en liten stund. När klockan var kvart över tre på natten, ungefär, blev jag undersökt och hade öppnat mig till fyra centimeter. Jag bad om epidural för nu kunde jag inte klara smärtan mera, och kände att de nästa sex centimetrarna var outhålligt utan smärtstillande. Men jag förklarade att jag är livrädd för sprutor och att inte ha kontroll över kroppen liksom. Men de lugnade mig och sa att bara jag är stilla går det bra. Och jag satt stilla! Sa till när det kom en värk, så pausade narkosläkaren. Klockan 04:00 precis, var epiduralen lagd och jag lyckades somna tills klockan blev sex. Så himla skönt att slippa smärtan, utan att värkarna försvinner. Nu var det dax för ny undersökning, tror jag var öppen fem centimeter nu så de ville ta hål på hinnorna. Oj vad det rann helt plötsligt! Allt blev blött, och det fortsatte rinna ett bra tag.
Har lite svårt att minnas nu, men tror jag sov tills frukosten kom vid åtta, försökte äta lite, men det var inte mycket som slank ner.
Nu väntade vi mest bara, minns inte så många detaljer här fram tills klockan närmade sig ett. Här började jag verkligen känna att jag måste skita- NU! Jättejobbig känsla, men jag hade lite kvar innan jag var helt öppen så jag fick inte krysta ännu. Barnmorskan berättade att om barnet ligger med ryggen mot vänster, som hon gjorde, så trycker de mer på tarmkanalen än annars. Men nu ville de ha mig upp och gå runt, nu fick jag inte ligga mer, då kände jag att epiduralen tagit i benen också, och jag kunde knappt röra benen. Så här slutade jag med epiduralen! Men jag försökte röra lite på mig, och när klockan närmade sig två gjorde det så jäkla ont så jag trodde jag skulle dö. Här blev det mycket fokus på andningen, barnmorskan sa åt mig att sätta mig typ som på huk så bebisen kunde sjunke ner bättre. När jag satt här tror jag att jag sa nåt om att det inte var kul längre! Jag ville snart krysta, det kändes som att jag skulle bajsa vid varje värk. Men inte ännu, och jobba på så kommer det en ny barnmorska snart.
Den nya barnmorskan som kom gjorde mig jättearg, först ville hon att jag skulle ta lustgas, nästan tjatade om det! Och så ville hon ha mig liggandes på sidan, vilket gjorde så sjukt ont så jag låg verkligen och kved här (tyckte jag själv att jag gjorde i alla fall). Men ingen lustgas. Så sa jag när klockan var halv tre, att nu kan jag snart inte hålla emot längre- och då gick hon ut från rummet! Gaah vad arg jag blev, jag var så trött och ville bara att det skulle vara över NU, och så går hon när det är som viktigast. Men så kom hon efter ett par minuter, "jamen, ska du ta och krysta nu då?" frågade hon. JA TACK!! Jag fick även värkstimulerande dropp här för att mina värkar inte var helt tillräckligt, och för att jag var så trött. Jag fick lägga mig på ryggen igen och eftersom hon gjorde allt möjligt annat medans jag ville krysta så sa jag åt henne att NU KOMMER VÄRKEN! Från detta tills att hon var ute, tog det ungefär 20 minuter. 14:57 kom hon ut, jag sprack bara yttepytte lite och när jag fick upp henne på bröstet hade jag typ glömt bort smärtan redan. Denna känsla kan man verkligen inte förklara.
Medans vi alla liksom försöker ta in att bebis nu ligger på mitt bröst, och inte i magen, kommer moderkakan ut (shit vad stor!), jag fick klippa navelsträngen... och jag börjar fisa så det är helt sjukt! Det fanns bara inget stopp alltså, jag tror jag låg i tio minuter och fes xD Haha. Sjukt! Men snacka om att jag var utmattad nu, hela jag skakade av utmattning, så när vi fick fika tog mamma henne så jag kunde äta. Sen fick jag duscha och ligga med henne mot bröstet en stund innan vi skulle över på BB. Resten härifrån vet ni ju. :)
Det hela började nog natten mellan den 12:e och 13:e december, mitt i stormen började jag få riktiga värkar som gjorde riktigt ont. Vi låg i soffan, eftersom att det var storm ville jag kolla på film med hög volym för att inte höra det (är livrädd för storm), tror jag somnade runt ett, men vaknade visst efter en timme ungefär och tänkte "shit, nu är det nog snart". Jag hittade en app så jag kunde hålla lite koll på värkarna, de var lite oregelbundna, inte helt en minut ännu- men jag var tvungen att fokusera igenom varje värk och andas. Søren sov, som tur var, han behövde vara utvilad. Så vitt jag kommer ihåg så somnade jag runt halv sex igen, då var det lite längre imellan värkarna igen, och vaknade vid nio av en värk som gjorde galet ont.
Runt halv tio den 13e december gick slemproppen, på riktigt denna gång. Det kom så sjukt mycket slem! Lite blodblandat också, minns att jag nästan svimmade för att jag blev så excited. Här väckte jag Søren och sa att han nog ska förbereda sig på att vi ska till Hudik idag, och så gick jag i bad. Värkarna började bli lite mera regelbundna, men det var såå sköönt med ett bad- det tog verkligen den värsta smärtan så jag kunde slappna av lite. Knäpp som jag är så vid varje värk började jag gunga på höfterna (ajajaj), för nu jäklar skulle det igång alltså! När jag var klar i badet började jag dammsuga (?!), plocka disk och så vidare, medans Søren packade det sista till BB väskan. Runt halv två var det cirka fem minuter i mellan varje värk, på ett ungefär, så vi bestämde oss för att åka. Vi åkte förbi mammas jobb och hämtade upp henne, eftersom jag ville ha med henne till förlossningen.
Vi kom till förlossningen runt halv fyra tror jag, och jag fick CTG för att kolla att bebis mådde bra och kolla hur ofta värkarna kom. Tror vi låg här en halvtimme ungefär, och sen blev jag undersökt. Livmodertappen var nästan helt utplånad, och jag var cirka en centimeter öppnad. Här blev jag lite rädd, för jag visste att detta inte var tillräckligt mycket för att få stanna kvar. Men vi fick ett rum, sen åkte vi på McDonalds och åt lite mat - jag satt klar med min app och mätte värkar, fortfarande inte helt så långa som de borde vara, men de kom med cirka tre minuters mellanrum nu.
Såhär fortsatte det tills klockan blev tio ungefär, då jag blev undersökt igen. Det hade inte hänt så himla mycket, jag hade inte öppnat mig mycket mer, men eftersom jag var så trött (hade ju knappt sovit natten innan) så ville de ge mig morfin och sovtablet så jag kunde sova. Fick en snabb hinnsvepning också, gjorde lagomt ont kan jag säga, och sen fick jag morfin. När jag fått morfinet började jag känna mig full, och bestämde mig för att jag inte ville ha lustgas eller epidural på förlossningen- denna känsla tyckte jag inte alls om! Kroppen domnade liksom bort också, och jag var mest yr, men lyckades somna med Søren bredvid mig. Vaknade nån gång för att kissa, men var tvungen att ha hjälp av Søren för att jag var så vinglig. Värkarna var helt borta nu.
På morgonen var värkarna fortfarande borta, hjälp! De ville inte ens göra en undersökning eftersom att värkarna var borta, så vi bestämde oss för att åka ut och julhandla lite i hudik, och vi tog alla trappor vi kunde hitta.
Jag blev i alla fall kvar hos mamma, och Søren åkte hem för att mata katter och sova ut ordentligt. Natten mellan den 14e och 15e December kom värkarna tillbaka, ungefär var tionde minut under natten och gjorde jäkligt ont. Jag var verkligen tvungen att andas igenom nu, drack flera liter isvatten och var upp och åt mat. När klockan närmade sig fyra på morgonen somnade jag imellan värkarna, för jag var så trött, men sen runt åtta ungefär kunde jag inte sova mer. Jag hade tänkt ringa och väcka Søren runt nio, men halv nio ringde han på dörren! Himlans glad blev jag av att se honom. Mamma verkligen gjorde allt jag bad om, haha, om jag ville ha frukost fick jag det, ville jag ha kaffe eller té fick jag det. Under dagen den 15:e december var värkarna ganska oregelbundna igen, så jävla arg blev jag. Vi gick ut på promenad för att få igång det, jag måste ha sett så himla dum ut där jag lunkade fram. Inget nytt föränns på kvällen, då kom de tillbaka lite oftare. Pang sa det klockan tio på kvällen, då kom värkarna plötsligt var femte minut och gjorde så himla ont igen. Sådär riktigt bajsont. Jag hoppade i duschen igen, och under 20 minuter hade jag fyra värkar- nu var de längre än en minut, vissa höll i sig i två minuter. Nu började det gå ganska snabbt, när klockan var elva var det två minuter i mellan och vi åkte in till Hudik igen.
Klockan 00:00 ganska exakt, den 16e December kom vi till förlossningen igen. Nytt CTG och ny undersökning- livmodertappen helt borta och jag var öppen tre centimeter, tillräckligt för att bli kvar! WOO! Så vi blev kvar, fick ett rum och värkarna fortsatte varannan minut och gjorde jävligt ont. Søren masserade ryggen, jag gick runt (kunde verkligen inte sitta still pga smärtan), jag fick en värmekudde, men det gjorde bara mer och mer ont. Vi fick smörgåsar också, men jag kunde inte riktigt äta. Jag hoppade i en dusch igen, där jag fortsatte vicka på höfterna vid varje värk, och det hjälpte en liten stund. När klockan var kvart över tre på natten, ungefär, blev jag undersökt och hade öppnat mig till fyra centimeter. Jag bad om epidural för nu kunde jag inte klara smärtan mera, och kände att de nästa sex centimetrarna var outhålligt utan smärtstillande. Men jag förklarade att jag är livrädd för sprutor och att inte ha kontroll över kroppen liksom. Men de lugnade mig och sa att bara jag är stilla går det bra. Och jag satt stilla! Sa till när det kom en värk, så pausade narkosläkaren. Klockan 04:00 precis, var epiduralen lagd och jag lyckades somna tills klockan blev sex. Så himla skönt att slippa smärtan, utan att värkarna försvinner. Nu var det dax för ny undersökning, tror jag var öppen fem centimeter nu så de ville ta hål på hinnorna. Oj vad det rann helt plötsligt! Allt blev blött, och det fortsatte rinna ett bra tag.
Har lite svårt att minnas nu, men tror jag sov tills frukosten kom vid åtta, försökte äta lite, men det var inte mycket som slank ner.
Medans vi alla liksom försöker ta in att bebis nu ligger på mitt bröst, och inte i magen, kommer moderkakan ut (shit vad stor!), jag fick klippa navelsträngen... och jag börjar fisa så det är helt sjukt! Det fanns bara inget stopp alltså, jag tror jag låg i tio minuter och fes xD Haha. Sjukt! Men snacka om att jag var utmattad nu, hela jag skakade av utmattning, så när vi fick fika tog mamma henne så jag kunde äta. Sen fick jag duscha och ligga med henne mot bröstet en stund innan vi skulle över på BB. Resten härifrån vet ni ju. :)